Hej & Tack!

Det är många månader sedan Kotten blev vår Viktor och nu är vårt Kenya-äventyr över för denna gång. Därmed ska bloggen Kotten B. slumra in. Vi har så mycket att vara tacksamma för. Vi har blivit föräldrar till en helt underbar liten kille på ett fantastiskt sätt. Vi har fått bilda vår familj i lugn och ro under en nästan åtta månader lång sommar i ett fascinerande land som för alltid finns i våra hjärtan. Vi har lärt känna många människor som vi aldrig kommer att glömma och några som kommer att fortsätta vara mycket betydelsefulla framöver. Utöver allt detta har vi haft den stora förmånen att känna starkt stöd i med- och motgång från familj, vänner, släkt, grannar, kollegor med flera. Det engagemang ni har visat och den omtanke vi har fått inför, under och efter vår tid i Kenya har varit ovärderlig(t). Även om det stundtals har varit läskigt att inse att så pass många har följt vår blogg är vi väldigt glada för allt visat intresse. Tusen tack till trogna och sporadiska läsare. Nu säger vi hej i detta forum. På återseende någon annanstans någon annan gång - kanske när skrivklådan tar överhanden;)

Fix och trix

Behovet av diverse fix och trix kom som ett brev på posten när vi klev in genom dörren på hemmaplan; säga upp adressändring och reseförsäkring, hantera telefonabonnemang, se över internetåtkomst, installera bilbarnstol, barnsäkra köket, serva luftvärmepump osv. Vi har också bokat in ett besök på den förskola som Viktor har fått plats på till mitten av hösten, laborerat med vår föräldrapenning, träffat våra respektive chefer, köpt en ny säng och monterat upp en välbehövlig garderobsvägg men högst prioriterat är den uppföljning vi behöver göra av adoptionsprocessen. Vi har:

• ansökt om och så småningom fått ett svenskt personnummer till Viktor
• haft kontakt med barnavårdscentralen
• varit på besök hos en barnläkare och ska imorgon på provtagning
• haft familjerättssekreteraren från socialkontoret på hembesök
• lämnat skriftliga svar på frågor som ska ligga till grund för den första av sju återrapporter till Kenya
• tagit familjebilder som ska ingå i återrapporten
• lämnat information om vår Kenya-vistelse till vår adoptionsorganisation
• förberett ansökan till Försäkringskassan om så kallat adoptionsbidrag

På onsdag börjar Erik jobba. Innan dess ska vi passa på att få kvalitetsfamiljetid!

Första veckan

Det är en vecka sedan vi kom till Sverige och vi njuter av att vara hemma. Här finns alla som betyder mest för oss, här finns frisk luft, skog som går att röra sig fritt i och mängder av saker som bara fungerar.

I huset uppskattar vi alla eluttag och att vi kan använda dem utan adapter, att vi kan fylla frysen utan att behöva tänka på troliga kommande strömavbrott, att vi kan få både jättevarmt och jättekallt vatten i kranarna, att det inte gör något om Viktor råkar ta en klunk i duschen, att vi kan krypa ned i sängen utan att behöva dra myggnätet över den och att vi inte måste torka upp spillda smulor eller droppar ögonblickligen för att undvika myrinvasion.

Under första veckan har solen har strålat på oss fram till igår då gråa moln framåt kvällen släppte stora snöflingor som lämnade ett gnistrande vitt vackert täcke på marken. För Viktors skull har vi mest varit hemma i och utanför huset; packat upp väskor och flyttlådor, krattat löv och sopat sand, njutit av tystnaden och suttit i uterummet och ätit sådant vi längtat mycket efter (t.ex. korv stroganoff, lax, leverpastejsmackor, ost och semlor).

Vi har haft flera mycket uppskattade besök men försökt begränsa mängden social aktivitet för Viktor eftersom intrycken ändå har varit många och eftersom de stundtals har gjort honom frustrerad och arg. Miljöombytet tog på krafterna för oss alla tre och vi har varit väldigt trötta men nu känner vi att vi har börjat landa. Vi landar hemma efter åtta innehållsrika, avkopplande, lärorika och underbara månader i Kenya.

Vägen hem

I torsdags kväll satt vi lätt sommarklädda i uppskattat sällskap under Nairobis stjärnklara himmel och åt riktigt vällagad mat på den omtalade restaurangen Talisman. Det var inte meningen i förväg men det kändes lite som att vi firade och det var en mycket lyckad avslutning på vår tid i såväl Nairobi som i Kenya. Under natten till fredagen fick Viktor feber - närmare 40 grader mätte vi upp när vi vaknade. Vi petade i honom kenyansk paracetamol och Erik stannade med honom i lägenheten när jag uträttade våra sista ärenden innan avfärd. När vi åkte mot flygplatsen framåt kvällen hade Viktor sovit sammanlagt sex timmar under dagen vilket gjorde oss lite nervösa att han inte skulle kunna komma till ro under nattflygningen mot Europa, men han var pigg fram tills planet lyfte vid 22.40 och somnade gott och nära feberfri en stund därefter.

Innan vi lämnade Nairobi fick vi visa våra handlingar kring adoptionen och svara på några inte alltför komplicerade frågor kring vår familjekonstellation dels vid säkerhetskontrollen och dels vid gaten. Lättnaden var stor och leendena breda när vi gick in genom flygplanets öppning. Vi hade klarat av all granskning! Vi var på väg hem!

Trots att vi frös en del under flygturen reagerade vi på hur påpälsade alla runtomkring oss var vid mellanlandningen i Amsterdam. Själva hade vi ju bara timmar tidigare dragit på oss långbyxor för första gången på månader.

På svensk mark!

Med hjälp av russin, juice och barnvänligt pyssel i handbagaget passerade de sista timmarnas flyg mot Stockholm relativt smidigt. Enligt ambassaden i Nairobi skulle Viktors provisoriska pass tas ifrån oss på Arlanda men där fanns ingen kontrollant som noterade vår ankomst. Vi och vår cirka hundra kilo tunga packning möttes istället av två härliga vänner med varma kramar, en stor svensk flagga och en lånad bilbarnstol. På vår gata såg det mesta ut som vanligt. Hemma, vi är hemma nu!

Strax flyger vi!

Mycket nära nu!

Vi har varit lite oroliga att vårt alternativa CoC-intyg (numera översatt till engelska) inte skulle duga i de kvarstående instanserna men i morse kunde vi hämta ut Viktors pass på svenska ambassaden och därefter visa vår digra samling dokument för en barsk kvinna på Immigrations Office. Hon slängde flera skeptiska blickar på vår lilla familj men satte till slut en utresestämpel precis där vi behövde den. Puh! Det enda som nu skulle kunna hindra oss från hemresa är flygplatsens kontroller. Vi är mycket nära nu...

Smått & stort i Nairobi

Det har gått två veckor sedan vi kom till Nairobi. En del av vad vi har haft för oss har redan framgått men vi har även:

• Sprungit på vår svenska kompis A:s kompis S mellan brödhyllorna längst in på Nakumatt.
• Åkt rutschkana utanför Gertrud's Children's Hospital där vi fått proffsig hjälp för att bota Viktors kliande utslag.
• Letat upp en femtiometersbassäng vid Nyayo Stadium men avstått från ordentlig simträning och avstyrt Viktors bad efter att ha besökt de äckligaste omklädningsrummen vi någonsin sett.
• Suttit alldeles för många timmar i taxi.
• Spelat daglig familjefotboll på parkeringen där vi bor.
• Besökt den plats som finns med i historien om Viktor innan vi blev familj.
• Fått ett hjärtligt mottagande och väldigt god hjälp i receptionen på Viktors barnhem. 
• Andats in för mycket avgaser när vi tränat backintervaller utmed vägen utanför området där vi bor. 
• Varit på mysig söndagsutflykt med Diani-grannar för att mata giraffer på Giraffe Center och fika i Karen Blixen Coffee Garden.
• Prutat ordentligt på massaj-marknad.
• Lärt oss att inte åka till en ambassad utan att ha bokat ett möte i förväg.

Några punkter kommer att tillkomma men vi har rimligtvis inte lång tid kvar i Kenya.